Case: Krönikör.

Målgrupp: Den yngre modebloggaren med hög närvaro på sociala medier.

Kund: Devote (Modern Women Media)

Lösning: Den unga modebloggaren skyltar med en mycket polerad yta. Min upplevelse av henne är att hon lever i ett dockhus och det värsta som skulle kunna hända är att någon upptäcker att hon har brister. Därför skriver jag nästan endast om mina egna brister. Ämnen jag ofta återkommer till är psykiska ohälsa, pressen och prestation samt allt vad det innebär att vara kvinna. 

Kära lilla tonåring

Kära lilla tonåring, du som har några år kvar.  
   Trots djungeln av intryck och känslostormar och självförakt och droppar av eufori, så vet du någonstans vad som känns rätt och vad som känns fel, långt ner i magtrakten. Du behöver inte gå på de absolut coolaste festerna. Faktiskt så behöver du inte festa överhuvudtaget. Du behöver inte hänga med de allra populäraste kidsen. Du behöver inte köpa svindyra kläder för att vara någon. Du behöver inte dricka latte om du inte tycker att det är gott. Du behöver inte hetsa med sex, det händer när det händer. Jag vet hur förbjudet det känns att ligga hemma i sängen en fredagskväll utan några planer, men om det är det du känner för så är det inget fel i det. Jag lovar, samtliga av dina vänner har haft samma ångest över att helt plötsligt ”inte ha något liv” bara för att kvällen inte innehåller fest eller filmkväll. En fruktansvärt onödig ångest. Chilla för fan. Det är det bästa som finns. 
    Var annorlunda om du vill, och försök att stå ut med idioterna som är rädda för ditt mod. Du är inte fel. Du kommer att segra i slutet. Vad folk tycker, det är inte det allra viktigaste. Du behöver inte förändra allt vad du är för att passa in i mallen som den perfekta tonåringen. Jag minns hur det kändes att radera delar av mig själv. Hur det kändes att hata det jag hörde komma ur min egen mun, mitt tonfall och mina ord. Att ingenting blev rätt, aldrig någonsin, eftersom hela jag tydligen var fel. Jag kunde försöka radera och förinta och kanske tillslut bli lite mer som alla andra var, men allt som fyllde mig då var ångesten över att jag bara var något av värde om jag var allt annat än den jag föddes till att vara. 
    Jag vet att det är problematiskt att säga till dig att vara dig själv. För det är lite det som är grejen med att vara 13, 14, 15, 16 år. Du har absolut inte den blekaste aning om vem du är när du är dig själv. Jag minns en känsla av totalt tomhet. Det var som att allt hade försvunnit. Som att jag var tvungen att börja om från noll igen. Känner du igen dig? Det är jobbigt som fan, men det går över. Du är en degklump som sakta formas allt eftersom tiden går. Håll ut. Du greppar efter någon typ av identitet genom att prova nya saker alternativt genom att desperat hålla fast vid det som är barndomen eller både och på samma gång. Det är okej. Du kommer att göra dumma saker, saker som du kommer att ångra, men i slutet så kommer det att forma dig till något bättre. 
   Jag tar mig rätten att säga att du är lite vilsen, även fast du kanske inte känner av det eftersom du inte vet hur det känns att vara trygg. Och det kan ingen döma dig för. Ställ krav på vuxna. Lyssna på vad de har att säga, men lita inte blint på vad de säger. En dag kommer du att inse att de är precis lika sårbara som du själv. 
    Drick inte vodka. Drick cider och vin och öl om du tänker dricka. Men inte vodka. Och låt bli ciggen, för i helvete. Du är smartare än så. Ge fan i kroppsideal. Om din röv kan skita är den perfekt. Om din mun kan äta är den topnotch. Alla modeller ni ser överallt, de är aliens. Det är så få så få så få människor som ser ut just så. Och det ligger en jävla massa jobb bakom det. Leta inte efter någon att bli kär i. När du blir kär så blir du kär och då kan du inte styra över det. Att ha en partner är inte lika med att vara ”lyckad”. Man kan vara sjukt jävla nöjd med både livet och sig själv ändå. Skolan är bra för många men inte för alla. Gör det bästa du kan och oavsett hur det går så ska du inte låta den knäcka dig. För skolan är inte allt. Du behöver inte göra kometkarriär när du är 17 år. Var barn så länge du kan, du hinner vara vuxen. Ibland gör livet ont. Jag vet det. 
   Men det går över. Jag lovar att det går över. 
    För en dag, kära lilla tonåring, kommer du att vara trygg igen.   




Jag är livrädd för att bli tjock

När jag var 13 år nöp jag mig för första gången i skinnet på magen och sa ”usch, jag känner mig så tjock” i omklädningsrummet efter en idrottslektion. Inte för att jag tyckte det. Jag bar storlek XS på den här tiden och hade inte reflekterat särskilt mycket över min kroppsform. Men jag kände att det förväntades av mig. Det förväntades att jag som tjej skulle yttra ett hat mot min kropp och mot tjockhet. Alla andra gjorde ju det. Självklart var det ju bara för att få höra ”nej, du är jättesmal och fin, Jonna!” av mina klasskompisar. Bekräftelsen på att jag var rätt. Jag var inte tjock. Jag var rätt. För om man är tjock så är man fel. 
    Det jag inte förstod där i omklädningsrummet var att när jag som smal grimaserade och gjorde tjock synonymt med äckligt automatiskt shamade alla de tjejer i omklädningsrummet som faktiskt var tjocka. Jag gjorde deras kropp till en äcklig känsla och bidrog friskt till deras dåliga självkänsla.
   Samtidigt började min kropp anta kvinnliga former och sexualiseras. Hur killarna i klassen såg på mig blev det viktigaste i hela världen. Generellt sett hade killarna samma skadade syn på kvinnokroppen som jag – tjock var lika med äckligt. Därför blev det ännu viktigare att söka bekräftelse på att jag var smal och ”rätt”. Ständigt denna shaming av den tjocka kroppen som var helt legitim eftersom samhället tyckte som jag. Det fanns inget fel i att ”känna sig tjock” och grimasera. 
    När jag började ha sex trappades min kroppshets upp ännu mer eftersom jag nu skulle börja bedömas naken. Nu skulle det definitivt synas om jag var tjock eller inte. Det blev ytterligare lite viktigare att fortsätta hålla sig smal. Jag började låta män definiera om jag var sexig eller inte och har fortfarande inte slutat med det. För är man tjock så vill ingen ligga med en. För tjock är inte sexigt. Och sexig måste man vara som tjej. Det är det viktigaste som finns. För ingen vill väl ha en tjock flickvän? Och ensam vill jag ju inte vara?
   Jag tänker att det inte är mitt fel. Att det är samhället som systematiskt har lärt mig att hata tjockhet och att jag inte kan hjälpa det. Men vems jävla fel är det då? Jag är ju en del av samhället. Vi alla är ju samhället. Det är klart att ansvaret är absolut mitt när jag utrycker en rädsla för att bli tjock. Det är klart att jag vidmakthåller tjockföraktet när jag gör en annans människas kropp till en äcklig känsla.
   Det har nästan gått 10 år sedan den där dagen i omklädningsrummet och det har fan bara blivit värre. Jag är fortfarande livrädd för att bli tjock. Livrädd för att vara ”fel” och livrädd för att män inte ska vilja ha mig på grund av min kropp. Jag har insett vad jag gör och varför jag gör det. Men rädslan är så djupt rotad. Jag likställer fortfarande tjock med en äcklig känsla ibland. Jag kan inte ens föreställa mig det självhat som verkligt tjocka personer tidigt har fått lära sig att gro. Hur de tidigt fick veta att de borde känna skam över den kropp som de blivit tilldelad.
   Jag vill inte bara någon som bidrar till kroppshat och smalhets. Och jag kommer att göra mitt yttersta för att försöka strypa den rädsla för tjockhet som finns i mig. Det kommer att finnas stunder då jag åter igen kommer att bli den ynkligt småsinta människa jag idag tillåter mig vara när det kommer till det här. 
   Men jag vill att framtiden ska bli annorlunda.  



Två år med anti-depressiva 

Att läsa bipacksedeln till den lilla burken jag höll i handen var det absolut sämsta att göra just i den stunden. Så, självklart, var jag tvungen att göra det. Och efter att ha läst några av de punkter som stod under ”Biverkningar” vek jag ihop lappen igen och började gråta.  
   Även fast min läkare promotat medicinering en längre tid och även fast jag visste att det var något som eventuellt skulle kunna hjälpa mig så kändes det som ett så himla stort misslyckande. Nähä, jag klarade visst inte av att bli frisk på egen hand. Inte ens det kunde jag. Nu behöver jag piller. Nu har jag blivit en sådan. Psyk nästa. Here I come.  
   Sedan kom dagen efter, då det var dags att svälja den första lilla vita tabletten. Jag minns, att bara någon halvtimme efter att jag svalt det, så var det som att energin slungades ut i min kropp. Så pigg hade jag inte känt mig på länge! Under följande dagar fortsatte jag att sväva på moln. Jag var glad och hade för första gången på månader lust och energi till att göra saker på dagarna. Av de cirka en miljon biverkningarna som jag läst igenom tidigare fick jag bara muntorrhet, lätt dåsighet och extremt märkliga drömmar under de första veckorna.  
    Jag var inte som en ny människa, ångesten fanns fortfarande kvar, men plötsligt hade jag kraft och ork till att kunna leva ändå. Kraft och ork till att kunna skjuta undan den. Som anhörig till en som börjar medicinera med anti-depressiva uppmanas man att hålla ett extra vakande öga på personen i fråga under de första veckorna eftersom tillståndet kan förvärras en tid innan det tillslut förbättras. Jag behövde lyckligtvis inte gå igenom en sådan period. Men jag vet att det är vanligt och om man mår allt för dåligt så ska man tala med sin läkare och be att få prova en annan typ av anti-depressiva. Jag hade tur och svarade bra på det första receptet jag fick utskrivet, men vissa behöver prova många olika recept innan man tillslut hittar det som fungerar för just en själv. Jag kan inte ens föreställa mig hur påfrestande det måste vara för en människa vars själ och kropp redan är söndertrasad. Men jag kan lova er att livet blir avsevärt mycket lättare när man väl har hittat den där tabletten som faktiskt gör skillnad.  
    Jag svävar inte på moln idag. Jag är inte starkast eller lyckligast i världen tack vare mina tabletter. Vissa dagar är jag rock bottom. Lever i mina destruktiva mönster. Sjunker ihop på en toalett någonstans av en panikångestattack.  
   Efter två års medicinering vet jag inte längre hur jag skulle vara utan dem. Vissa behöver medicinera hela livet och andra behöver bara medicinera en kortare period, som en skjuts in i livet igen. Jag vet inte hur min kropp skulle reagera om det adderade serotoninet skulle försvinna. Och jag ska erkänna, jag är livrädd för att ta reda på det. Livrädd för att ta reda på om jag är en sådan som behöver medicinera hela livet eller bara de här två åren. To be continued…  
   Oavsett så är jag glad att jag började medicinera. Jag är glad att jag tillslut lyssnade på min läkare och vågade svälja den där första tabletten. För jag orkar nu.  
   Jag orkar, jag kan och jag vill må bättre.



Drömmen om livet var den första kärleken

Ett stort gult hus på landet. Två våningar. Högt i tak och bubbelbadkar. Vita väggar. Stor soffa och walk-in-closet. Rustikt matbord och tända ljus så fort solen gått ner. Öppen trädgård, kanske sjötomt. Ett magasin som vi har till våra stora middagsbjudningar. Två barn med IKEA-katalogsrum. Inga husdjur, min man och jag har fullt upp med att älska varandra.  
   Han. 
   En superlugn, superspännande, supersnäll, supersnygg människa som blev kär i mig första gången han såg mig. Vi träffades på en grillfest bland gemensamma vänner och sedan dess har vi hört ihop. Han älskar mig och jag älskar honom och vi kommer aldrig att tveka på det. Vi åker på weekends. Bara vi två. För att värna om kärleken. Vi njuter av dyra måltider, vackra hotellbarer, spruckna gator och fuktigt klimat. Fotar oss själva med Eiffeltornet som bakgrund. Nattbadar. Blir fulla fast vi är föräldrar. Klär av oss nakna så fort vi får chansen. 
   Han.  
   Mina barn är två små vackra individer. Nyfikna på allt. Känsliga som i sköra men också starka som i frispråkiga. Jag är en lugn och närvarande förälder. Lyssnar alltid. Vill alltid förstå. Lyckas oftast. Vi åker iväg och shoppar på helgerna. Jag och mina två barn. Vi fikar (en latte och två smoothies) och pratar om bråkiga kompisar och dåtid och kärlek. Eller så åker vi till mormor och morfar. Mina barn sover kvar i villan som jag växte upp i och jag åker hem till honom jag är kär i. Vi lagar mat, öppnar en flaska vin, lyssnar på något akustiskt och somnar framför en film i soffan tätt ihopslingrade.  
   Karriären går jättebra. Jag får pumpa ur mig roman efter roman och varenda en blir älskad och rosad. Då och då kastar jag mig in i TV-världen och skriver en dramaserie. Får se världen genom arbetsrelaterade resor. Är med i Skavlan, Värvet och Nyhetsmorgon. 
   Karriären går jättebra.  
   Blir jätterik.  
   Köper ett lantställe på Gotland. En till tvåplansvilla i Burgsvik. Bubbelbadkar även här. Utomhus den här gången. Utflykter varje helg. Bad på Tofta. Sommar i P1 på radion. Äppelträd kanske.  
   Jag och mitt tjejgäng äter lunch ibland. Vi pratar om allt som pågår och allt som skett. Vi ser till att alla får vad dem förtjänar. Håller varandra flytande. Ventilerar och fantiserar. Dricker rödvin och dansar om nätterna. Firar födelsedagar och högtider ihop. Våra barn blir bästa vänner. Nästan som kusiner. Våra män kommer bra överens. Nästan som vänner.  
   Snygg är jag. Alla tycker det. Till och med jag. Vältränad och solbränd oavsett månad på året. Långt hår utan slitna toppar. Alltid trevlig och glad. Rött läppstift och svarta tighta klänningar. Klackar utan ont i trampdynorna.  
   Jag mår bra. Tänker inga dumma tankar. Äter ingen medicin och skär mig inte i låren. Jag är lugn. Jag är pigg.  
   Drömmen om livet var den första kärleken.  
   Är den första kärleken.  
   Var den första kärleken.  
   Är.  
   Var.